STYLE CRUSH

Jag älskar dig, Jesus. Jag älskar att du tog alla mina synder och all min skam på korset, för att jag själv skulle få evigt liv. Jag älskar också att du låter alla som vill vara kristna, vara det. Och jag älskar ytterligare att du FÖRLÅTER och låter alla komma till dig, även om det finns situationer där dessa människor inte alltid följt din underbara väg. Jag älskar att du är min bäste vän och att jag alltid har dig nära. Och jag älskar verkligen att du, Jesus, alltid finns där... som nu när jag som mest behöver dig.

När jag och Johanna pratade idag så sa hon att hon verkligen tyckte att jag har världens mest underbara liv. Och jag håller verkligen med. Jag har världens mest underbara vänner, det perfekta jobbet, jordens vackraste lägenhet i Uppsalas mitt där det tar ungefär 10 min att gå till jobbet, en mycket vacker trädgård utanför, fantastisk familj, hur mycket kläder som helst (ja, jag ska ta mig samman och sälja litegranna!) och det kan fortsätta länge. Ja, jag älskar det. Får jag säga det? Eller är det förbjudet i vår svenska värld? Får man vara stolt och glad? Jag är det i alla fall och jag står för det också. Men, nu kommer "men-et" det gör ont i mitt hjärta. Det gör så ont som det gjorde under mina två första år i gymnasiet. Jag vet precis hur det känns. Exakt på pricken. En sådan där olycklig sak, som egentligen bara är i vägen. Det är dumt och kasst. Jag vet, helst vill jag bara slippa. Men samtidigt är det inte likt mig.

Såhär är jag: Jag ser det, jag vill ha det, jag får det inte, jag kämpar, jag får det, jag släpper det.
Eller så är jag såhär: Jag ser det, jag vill ha det, jag får det, jag får för mycket, jag vill inte alls.
Hädanefter ska jag vara såhär: Jag ser det, jag väntar. Right?

Det är nu jag kommer till frågan: Varför? Jag är troligtvis bara rädd. Nu känner jag såhär att jag vill leva livet PRECIS som jag lever nu. Varför skynda? Varför? När jag tänker (som jag gör dagligen när jag jobbar) på hur jag varit tidigare, innan, inser jag att jag behöver inte vara så längre. Nu vill jag bara ha det jag föralltid ska ha. Punkt.

Därför skriver jag nu att jag har något emot människor som drar fler slutsatser på en gång och verkligen aldrig ger en chans och detta betyder inte att det finns sådana nu här ute utan rent allmänt. Varför har man fördomar om människor? Det är också väldigt "svenskt". "Hoppsan, jag visste inte att du menade så.." eller liknande. Nej just precis, det är därför den personen aldrig riktigt frågade. Själv har jag inte svårt att släppa in nya människor och detta kan vara både på gott och ont (liknande att ha en lägenhet som har solsida hela em, tror ni möjligtvis att det var varmt här inne idag? ppuuhhh) gott för att det är lättsamt och ont för att andra människor egentligen inte behöver veta sådär mycket om mig. Någonting måste jag väl ändå kunna hålla för mig själv. Men ack nej. Istället skriver jag det här i bloggen.. Well, jag pratar i mössan känner jag.

Jag blir verkligen så imponerad på människor. Vissa slutar aldrig att förvåna mig. Andra gör det på en gång. I alla fall är det ändå de som verkligen varit så underbart härliga och helt plötsligt bara vänder om? Varför? Varför? Det måste vara någonting som bara inträffat, pang på. Jag är sugen på att spekulera i detta. På riktigt.

Detta vill jag komma fram till med detta inlägg:
VILL DU? KAN DU!

Vill jag?
Denna klädsel är verkligen "malin". Jag älskar den. Blommigt romantiskt möter jeans & converse. Lovely. Det var i Stockholm det, och ja, jag glömde min mobil hemma då. Det var ungefär helt underbart.

---