I november såg vi varandra på en hockeymatch. Jag älskade hockey och var alltid på alla matcher då modo spelade hemma. I pauserna tog vi de vanliga varven, jag och min vän, och köpte den vanliga dubbeldajmen och åt dajmen på det vanliga sättet. Plötsligt tittade jag bara upp och mötte din blick. Dina bruna ögon. Jag hade aldrig sett en sådan intensiv blick tidigare så jag blev helt enkelt... förtrollad. Jag tittade bort, tittade igen, tittade bort och sedan tittade jag igen. Du bara stod där. Du log inte. Du sa inget. Du bara tittade - tittade på mig. Jag gick vidare. Bort från dig. Mot hockeyn. Mot den tredje perioden - med din blick fastklistrad framför mina ögon. Tiden gick och det blev februari då jag blev addad på msn (ja, det var på den tiden man satt framför msn hela dagarna..) av en okänd man. Jag visste såklart inte vem det var utan ignorerade så länge till dess att jag en dag pratade med en vän som sa att hon hade gett den där mannen (som visade sig vara du) min mailadress. Jag kommer såväl ihåg den bussresan hem från skolan. Jag ville bara kasta mig på chauffören, trycka ner gaspedalen, se mätaren stiga och springa till tangenbordet i mitt rum för att acceptera men så enkelt var det inte. Det var snökaos och resan tog sjuttiofem år, på ett ungefär, men till slut hamnade jag i hemmet. Till slut satt jag där vid datorn och såg dig logga in. Jag fick hålla mig från att inte skriva.. först. Du hann före. Jag var så lycklig. Vi skrev dag som natt i några dagar, sedan ringde du mig från en bortamatch i finland (hockeyproffs i norden, ni vet? det samtalet kostade honom 600kr! glömmer det icke!) och vi bestämde oss för att träffas, för första gången, på alla hjärtans dag - måndagen därpå.
"Mamma, Mamma, vad ska jag ha för kläder?" "MAMMAAAAA! JAG HAR INGA KLÄDER?" "HALLÅ? JAG KAN JU INTE HA JEANS? MAMMA KAN MAN HA JEANS?" okej att jag brukar vara morgonpigg men den där dagen var jag uppe klockan 5 för att sätta kläderna i detalj (jag undrar fortfarnade om männen i min familj verkligen fick sin skönhetssömn den natten..) men det gjorde som ingenting. Till slut var jag nöjd och åkte iväg till skolan. Pirret i magen bara steg och jag hade ett leende på läpparna HELA resan. Så är vi tillbaka på ruta 1.
Lunchtid. Vi åt i skolmatsalen och jag var så himla nervös, övervägde att ställa in men ack nej. Såklart jag inte kunde? Hallå, han var ju den snyggaste mannen jag någonsin skådat? Rasten gick, timmarna gick, plötsligt var klockan 15 och vi slutade för dagen. NEEEJ nu var jag ju tvungen att.. mobilen ringde. Det var han. Jag vågade inte svara? Skulle jag? Jag tryckte på grön lur och pratade på. Vi pratade hela vägen till dess att våra blickar möttes utanför gallerian mitt på gågatan. Du hade en ful jacka (HAHA FÖRLÅT!) men du var så fin, finare än smultronen på mormor och morfars tomt. Vi hejade glatt och fortsatte mot en dvdfilmbutik som du älskade. Jag med såklart då mitt största intresse bygger på filmer. Det visste du inte då.
Vi gick med raska kliv hem till dig då kallheten utomhus sved i ansiktena på oss. Det gjorde ingenting alls. Jag hade kunnat gå runt hela antarktis bara jag fick vara med dig. Så kom vi hem till din fina våning och började laga mat. Du var så duktig (jag gillade att du ringde din far angående kycklingen.. jag faller lätt för familjekära män som ni vet! haha) och stod framför spisen med ett leende hela tiden. Du lekte lekfullt med blicken och kniven och jag blev emellertid rädd - men då kramade du mig och jag kände en sådan förträffligt härlig.. trygghet. Vi åt och åt och.. åt. Sedan tog du fram det som jag aldrig någonsin trott att du skulle komma ihåg - chokladmuffinsen. ÅTTA STYCKEN!!! (läs ÅTTA STYCKEN UTROPSTECKEN!). Alla som känner mig vet att jag ääälskar chokladmuffins. Jag skulle kunna leva på det i hundra år. Du hade redan kommit ihåg att jag någon gång skrivit det och det, mina damer och herrar, det uppskattades. Jag flög på dig med en kram igen och sedan högg vi båda in så vi var helt bruna runt hela oss. Gott.
Efter det gick vi in till ditt rum, som du så fint städat den dagen. Jag satte mig på din säng och du satte dig vid datorn för att lägga in en rätt låtlista och när jag tittade bort så tog du fram den. Presenten. Alla hjärtans dag presenten som jag föll en tår över. Jag har alltid älskat nallar och det hade jag tydligen också sagt till dig. Du gav mig en sådan så fin med ett hjärta och jag blev så himla glad. Allt du gjorde - var så perfekt - och vi hade aldrig tidigare träffats. Kvällen resulterade i att jag missade min buss och att pappa fick komma och hämta mig (lagom glad? haha).
Dagarna gick och vi fortsatte att träffas. Vi sågs nästintill jämt trots att vi inte gick i samma skola. Vi blev tillsammans. Vi gjorde slut. Du skrev det vackraste smset någonsin på FYRA sidor och jag lyssnade samtidigt på "I don't wanna miss a thing". Jag ringde upp. Vi ville ha varandra och bestämde oss för att försöka igen. Min lyckligaste tid på jorden. Så kom en dag då jag gjorde slut. Det värsta beslutet, men jag var tvungen.
Veckorna gick och hela jag rasade samman. Jag var inne i min värsta period i mitt liv, allt pga dig. Jag slutade äta. Jag låste in mig i mitt rum hemma och ville aldrig gå ut och träffa människor. Allt pga dig. Du var ju allt jag bara ville ha. Vi möttes ute en kväll och du presenterade mig som den bästa flickvännen man någonsin kunnat ha inför alla dina vänner och jag trodde på riktigt att det skulle bli vi igen. Det blev det inte. Månaderna gick och jag började i samma skola som dig. Var dag träffades vi. Var dag skyllde jag på att linjalen låg kvar i skåpet under mattelektionerna för att få stå och prata vid ditt skåp. Var dag mötte jag din blick ifrån matbordet. Var dag pirrade det i min kropp då du sju över åtta klev in i klassrummet. Var dag satt jag på en bänk och bara väntade på att du skulle sätta dig vid min högra sida. Var dag gjorde du det. Vi fanns alltid där för varandra. Du fick mig att börja äta igen. Du gav mig mitt skratt tillbaka. Du lyssnade ur mina hörlurar då jag höll i min rosa ipod. Vi skrattade. Vi njöt av tillvaron. Jag älskade det.
Så kom en dag. Du blev tillsammans med någon annan. Jag förstod ingenting. Det skulle ju vara vi? Såsom du hade sagt "Malin, jag trodde verkligen på att det här skulle vara förevigt!". Men jag såg det i dina ögon. Hon var ingenting för dig. Det fanns ingen gnista. Du gjorde ALLT för att aldrig möta min blick. Allt. Jag var så ledsen. Tiden gick och en dag hörde jag ett rykte om att ni hade gjort slut. Sådärja tänkte jag och ville vinna hans hjärta igen. Vi pratade på om allt mellan himmel och jord och det var åter till det normala. Trodde jag. Helt plötsligt var det min tur att bli tillsammans med någon annan. Du skrev varje dag. Du ringde. Du mailade låtar som innehöll all kärlek som någonsin kunnat existera på vår jord och den låt jag fastnade för var "with or without you". Jag höll emot. Jag kämpade på. Det här skulle icke få förstöra.. men så kom en dag. Min dåvarande pojkvän gjorde slut och jag var inte ett dugg ledsen. Tvärtom. Så var vi tillbaka igen. På ruta 1. Jag var så kär i dig.
Några veckor senare ser jag dig med en annan. Jag var förstörd igen. Sådär höll det på. Från och till. I HELA GYMNASIET! (nästan!) Jag kunde bara inte tänka mig någon annan än ditt vackra du. Du som gjorde hela mig. Den sista dagen vi sågs. Det sista du sa till mig. Det sista jag såg av din blick då du berättade exakt vilka kläder jag hade på mig den första dagen vi träffats. Jag kommer ihåg allt. ALLT. Du sa "Malin, gå nu!" och jag gick efter ett par tusen kramar. Vi skulle aldrig någonsin.. ses igen. Ack så fel jag hade då du ett år senare intog Uppsalas mark och jag var tillbaka på ruta 1. Jag grät. Igen. Min absolut största kärlek. Någonsin. Du var allt! Och jag? Jag har fortfarande den där nallen fastklistrad vid min mage då jag sover gott för den påminner mig om att det faktiskt finns där ute - äkta kärlek.
