STYLE CRUSH

Jag vaknade i ren panik och insåg att jag verkligen på riktigt försovit mig. MIN första arbetsdag på det nya jobbet. Hallå? Jag som hade planerat allt i minsta detalj. Duschandet skulle vara i exakt 7,5 minut, kaffet skulle jag koka precis innan hårfönen sattes igång och kjolen, som jag så fint lagt fram, skulle dras på strax innan avfärd. NU blev det istället andra bullar och ångesten över att lämna värmen, min fina pojkvän, i sängen kved avsevärt. Han var min. Han var den finaste av alla de fina i denna värld. Hade jag tid att pussa på honom? Nej. Gjorde jag det ändå? Ja. Medan han fick en puss bakom örat började jag min stress i kroppen. Det är nu det gäller. Jag kan helt enkelt bara inte komma försent.

Jag smällde igen dörren. 7.22. Jag skulle hinna? Åh varför valde jag de här skorna. VARFÖR? Okej att jag betalat 2321kr på öret för ett par platådojjor som inte ens gick att gå i men att använda dessa fina klackar DEN HÄR DAGEN var väl ändå att ta i. De var som gjorda att stå i en bokhylla. Trappstegen tog dubbelt så lång tid och jag försökte verkligen hålla min blick fäst på en punkt framför mig och min balans, som inte fanns någonstans, var sisådär.. men jag tog mig ner utan hjärnskakning eller blåmärken. Puh.

Mina tre år i New York hade gett resultat. Att vinka in en taxi på Götgatan i Stockholm var nu en baggis. Jag lyckades stanna en bil som var placerad rätt håll, slängde mig in i baksätet, hetsade chauffören med att skrika ut adressen och han förstod lika snabbt att det helt enkelt var plattan i botten som gällde. Det var vinna eller försvinna.

Dessa galna taxichaufförer. Om det nu skulle kosta 300 kr att ta sig till jobbet hädanefter är det ju inte ens värt att lämna sängen om dagarna.

Medan jag pussade chauffören på den högra kinden, den vänstra kinden och såklart den högra kinden igen insåg jag att klockan var 7.51 och jag skulle hinna. Världens värsta morgon var nu över. Trodde jag. Medan jag tittade ner över mina ben insåg jag till min fasa att kjolen satt bakofram. Hallå? HUR kunde detta hända? Jag for med blicken fram och tillbaka över gatan för att på något sätt hitta ett ställe att placera mig bakom för att på så vis fixa till kjolen. Det enda jag fann var en trasig gammal telefonkiosk - bättre än inget.

- Greta, Greta, Greta... Greta. Där ja. Då ska vi se. Du ska ta hissen och sedan upp till den sjunde våningen. Där kommer din chef, Jesper Törnqvist möta upp dig med all information du behöver. Lycka till. Jesper! JESPER med ett stort J. Såklart det var Jesper. Namnet som man aldrig glömmer. Namnet på min absolut första kärlek någonsin. Namnet, personen som skulle komma bli min chef.. HUR kunde detta hända? Åh, vad ska jag säga? Vad ska jag göra? Jag kan inte bara vända på klacken? Eller kan jag? NEJ. Jag är Greta. Greta som aldrig någonsin skulle lägga mig.. först. Det här fixar jag.

Hissen stannade. Dörrarna öppnades åt varsitt håll. Människor sprang fram och tillbaka. Jag tittade mig omkring och blicken seglade över de olika skrivborden. Ingen Jesper syntes till.. ännu. Jag klev ur, rätade på kjolen, såg till att mina klackar var utan tuggummi på sulorna och gick raka vägen ut i landskapet där stressen var ett faktum. Plötsligt stod han bara där. Jag kände igen hans rygg. Den där långa ryggraden som fick min kropp att flambera av känslor. Jag bad en stilla bön till Gud att Jesper inte alls skulle vara så vacker som han var på den tiden då vi träffades men det visade sig bara vara waste of time. Jesper vände sig om. Vi mötte varandras blickar. Jag la iväg ett leende på mina läppar. Han likaså.

- Jaså Greta. Vi möts igen! sa han medan han vänligt sträckte fram handen för ett handslag.

---