Jag har offrat mitt liv till en sjukdom
Anorexia - så började det, när slutar tankarna att dyka upp?
Jag var 16 år, gick ettan på gymnasiet - frisör. Hade världens bästa liv, hade fått jordens bästa pojkvän och trivdes som fisken i vattnet överallt. Så en dag fick jag bara tanken "Varför kan inte jag äta lite om alla andra tjejer äter minimala portioner?" Jag har alltid ätit mycket, eller i alla fall under högstadietiden då jag inte hade ett endaste problem med någonting! haha, jag åt som en häst då faktiskt men var alltid smal. Jag var smal. Inte direkt överviktig på något sätt. 170 lång och väde 56-57 tror jag? Ah det var det. I alla fall började jag med det. Jag halverade mina portioner och åt aldrig någonting onyttigt. Från början i alla fall. min vikt bara rasade, det kanske inte var så många kilon men för mig var det jättejobbigt. Och jag blev smalare. Att jag blev. Tjejerna i klassen uppmärksammade det. Jag hittade nu en artikel om hur Victoria Beckhams midja ser ut, eller hennes omkrets på den och alla tycker att hon är såå smal. Jag var fyra cm smalare i omkretsen - och det är verkligen mycket när man ändå är så smal och liten.
I alla fall livet fortsatte. Eller liv och liv? Jag hade inget liv. När det tog slut med min pojkvän hade jag ingenting längre. Jag var bara i mitt rum, och pluggade faktiskt. Det om vartannat. Allt var hemskt. Jag tappade hår, naglarna blev alldels sköra, håret växte desto mer på armarna för att jag alltid frös och såklart att mensen försvann också - den återkom efter 8-9 mån. Den kommer ALLTID att vara oregelbunden, för att min kropp är total förstörd efter denna tid.
När jag var i skolan på dagarna var allt tråkigt. Jag skrattade aldrig, var aldrig med mina vänner, utan stängde bara in mig på rasterna etc. Det var inte kul alls. Jag frågade mig själv hela tiden: vad ska jag göra? Varför går jag i skolan?! Men jag fick aldrig svar. Jaumgicks aldrig med kompisar, vänner eller någonting. Som sagt, stängde jag bara in mig och började istället hetsäta då och då. Det gav resultatet diaré (aldrig kräkningar, eftersom det är det värsta jag vet!)- och det kommer jag heller aldrig bli av med - hetsätningen. Ingen förstår hur jobbigt det är för mig än idag faktiskt. För att de själva inte varit i inne i situationen-
Hemma var jag också tråkig. Jag pratade aldrig med min familj eller någonting. Bara när det var mat - satt vi ner. Jag hoppade aldrig över måltider. Det var jag stenhård på. Men jag åt mindre, dock åt jag bättre frukost än vad jag gör idag, men ska skärpa mig där nu faktiskt!
När detta skitans liv hållit på ett tag och jag var nere på vikten 48, tänk er själv 170 och väga 48. Jag säger inte att man har anorexia om man väger så lite, men ah ni förstår. Ni som väger 48 UTAN sjukdom ska inte ta åt er. Men för mig var det hemskt ändå. Jag ville inte vara såhär. Jag ville inte vara så smal att ALLA kläder bara hängde. 34 var alldeles för stort, men jag fick använda det ändå. Sydde in byxor och allt! Men jag fortsatte att leva otroligt nog.
En dag, jag kommer ihåg den så väl, drog pappa in mig på toaletten och sa till mig att jag måste sluta med de här dumheterna. Han var så rädd. Jag var så rädd. Han grät, jag grät - jag gråter nästan nu också. Det var hemskt. Jag ville inte vara sjuk. Jag ville kunna vara en som alla andra är. Han var rädd att förlora mig och nu när jag tänker tillbaka förstår jag inte hur dum man kan vara att bara säga till sig själv - jag ska äta mindre. VARFÖR? Jag var ju redan smal, varför bli ännu smalare?
Denna incident gav mig något att tänka på. Nu vill jag bli kvitt denna sjukdom. PÅ RIKTIGT! Jag bestämde mig för att gå till sjuksköterskan. (Hon bara tittade på mig från början och förstod direkt att det hade med ätstörningar att göra, därav mitt utseende.) Där sa jag helt enkelt som det var och hon tyckte verkligen att det var bra av mig att jag insett allt själv. Vi pratade mycket och för första gången på länge, skrattade jag. Hon sa: "Malin, det kommer bli bra, det kommer verkligen bli bra, det ser jag på dig" Jag trodde henne.
Trots att det blev bättre, för jaa, det blev det verkligen! Kommer jag alltid att ha kvar dessa tankar någonstans i bakhuvudet. En dag kommer allt börja om igen, jag känner det på mig. Men till dess tänker jag verkligen leva livet. Jag tänker äta godis när jag vill (så det så) eller kakor eller mackor eller mat. ALLT! Jag behöver ju det, med tanke på all energi man gör av med på dagarna. Frågan jag aldrig kommer få svar på är: VARFÖR jag utsatte mig för detta? Det gav ju bara HEMSKA SAKER, när man till och med märker att håret blir tunnare? WHAT? Det är hemskt. Snälla söta ni som har läst hit, gör aldrig som mig. GÖR DET ALDRIG! Ta genast hjälp. För det hjälper. Gör inte som JAG gjort. Jag ångrar det så fruktansvärt mycket, det var den värsta tiden i mitt liv.
Jag delar med mig av detta nu för att jag velat göra det väldigt länge men inte vågat. Idag tog jag steget i gråtande stund. Ni får tycka vad ni vill, men för mig känns det som om en sten hoppat från hjärtat och jag hoppas att jag kan hjälpa någon där ute också! Tack tack!
Jag var 16 år, gick ettan på gymnasiet - frisör. Hade världens bästa liv, hade fått jordens bästa pojkvän och trivdes som fisken i vattnet överallt. Så en dag fick jag bara tanken "Varför kan inte jag äta lite om alla andra tjejer äter minimala portioner?" Jag har alltid ätit mycket, eller i alla fall under högstadietiden då jag inte hade ett endaste problem med någonting! haha, jag åt som en häst då faktiskt men var alltid smal. Jag var smal. Inte direkt överviktig på något sätt. 170 lång och väde 56-57 tror jag? Ah det var det. I alla fall började jag med det. Jag halverade mina portioner och åt aldrig någonting onyttigt. Från början i alla fall. min vikt bara rasade, det kanske inte var så många kilon men för mig var det jättejobbigt. Och jag blev smalare. Att jag blev. Tjejerna i klassen uppmärksammade det. Jag hittade nu en artikel om hur Victoria Beckhams midja ser ut, eller hennes omkrets på den och alla tycker att hon är såå smal. Jag var fyra cm smalare i omkretsen - och det är verkligen mycket när man ändå är så smal och liten.
I alla fall livet fortsatte. Eller liv och liv? Jag hade inget liv. När det tog slut med min pojkvän hade jag ingenting längre. Jag var bara i mitt rum, och pluggade faktiskt. Det om vartannat. Allt var hemskt. Jag tappade hår, naglarna blev alldels sköra, håret växte desto mer på armarna för att jag alltid frös och såklart att mensen försvann också - den återkom efter 8-9 mån. Den kommer ALLTID att vara oregelbunden, för att min kropp är total förstörd efter denna tid.
När jag var i skolan på dagarna var allt tråkigt. Jag skrattade aldrig, var aldrig med mina vänner, utan stängde bara in mig på rasterna etc. Det var inte kul alls. Jag frågade mig själv hela tiden: vad ska jag göra? Varför går jag i skolan?! Men jag fick aldrig svar. Jaumgicks aldrig med kompisar, vänner eller någonting. Som sagt, stängde jag bara in mig och började istället hetsäta då och då. Det gav resultatet diaré (aldrig kräkningar, eftersom det är det värsta jag vet!)- och det kommer jag heller aldrig bli av med - hetsätningen. Ingen förstår hur jobbigt det är för mig än idag faktiskt. För att de själva inte varit i inne i situationen-
Hemma var jag också tråkig. Jag pratade aldrig med min familj eller någonting. Bara när det var mat - satt vi ner. Jag hoppade aldrig över måltider. Det var jag stenhård på. Men jag åt mindre, dock åt jag bättre frukost än vad jag gör idag, men ska skärpa mig där nu faktiskt!
När detta skitans liv hållit på ett tag och jag var nere på vikten 48, tänk er själv 170 och väga 48. Jag säger inte att man har anorexia om man väger så lite, men ah ni förstår. Ni som väger 48 UTAN sjukdom ska inte ta åt er. Men för mig var det hemskt ändå. Jag ville inte vara såhär. Jag ville inte vara så smal att ALLA kläder bara hängde. 34 var alldeles för stort, men jag fick använda det ändå. Sydde in byxor och allt! Men jag fortsatte att leva otroligt nog.
En dag, jag kommer ihåg den så väl, drog pappa in mig på toaletten och sa till mig att jag måste sluta med de här dumheterna. Han var så rädd. Jag var så rädd. Han grät, jag grät - jag gråter nästan nu också. Det var hemskt. Jag ville inte vara sjuk. Jag ville kunna vara en som alla andra är. Han var rädd att förlora mig och nu när jag tänker tillbaka förstår jag inte hur dum man kan vara att bara säga till sig själv - jag ska äta mindre. VARFÖR? Jag var ju redan smal, varför bli ännu smalare?
Denna incident gav mig något att tänka på. Nu vill jag bli kvitt denna sjukdom. PÅ RIKTIGT! Jag bestämde mig för att gå till sjuksköterskan. (Hon bara tittade på mig från början och förstod direkt att det hade med ätstörningar att göra, därav mitt utseende.) Där sa jag helt enkelt som det var och hon tyckte verkligen att det var bra av mig att jag insett allt själv. Vi pratade mycket och för första gången på länge, skrattade jag. Hon sa: "Malin, det kommer bli bra, det kommer verkligen bli bra, det ser jag på dig" Jag trodde henne.
Trots att det blev bättre, för jaa, det blev det verkligen! Kommer jag alltid att ha kvar dessa tankar någonstans i bakhuvudet. En dag kommer allt börja om igen, jag känner det på mig. Men till dess tänker jag verkligen leva livet. Jag tänker äta godis när jag vill (så det så) eller kakor eller mackor eller mat. ALLT! Jag behöver ju det, med tanke på all energi man gör av med på dagarna. Frågan jag aldrig kommer få svar på är: VARFÖR jag utsatte mig för detta? Det gav ju bara HEMSKA SAKER, när man till och med märker att håret blir tunnare? WHAT? Det är hemskt. Snälla söta ni som har läst hit, gör aldrig som mig. GÖR DET ALDRIG! Ta genast hjälp. För det hjälper. Gör inte som JAG gjort. Jag ångrar det så fruktansvärt mycket, det var den värsta tiden i mitt liv.
Jag delar med mig av detta nu för att jag velat göra det väldigt länge men inte vågat. Idag tog jag steget i gråtande stund. Ni får tycka vad ni vill, men för mig känns det som om en sten hoppat från hjärtat och jag hoppas att jag kan hjälpa någon där ute också! Tack tack!
Kommentarer
Postat av: Ida
Wow, va stark du har varit som har tagit dig igenom allt detta och ändå har modet att berätta för oss andra! You go girl! :) Härlig blogg föresten!
Postat av: Elizabet
jag håller med ida:) dessutom tror jag att man mår bättre av att prata om saker än att hålla dem inne:) va skönt att du mår bra nu och jag hoppas det kommer få fortsätta så:) ingen människa är värd att må dåligt:)
Postat av: Helena
strångt gjrot av dig att berätta allt det här.
du verkar vara en skit bra tjej! :)
Postat av: Malin
Det du har tagit dig igenom är enormt starkt gjort! Jag har läst din blogg ett tag och du verkar vara en tjej med båda fötterna på jorden. Ditt intresse för kläder och dylikt är roligt att följa :) Och förresten, du skriver otroligt bra! Man fastnar direkt.. Sköt om dig!
Postat av: Johanna
ja blir förvånad men samtidigt överlycklig:) du är en grym tjej som är värd det bästa! stå upp för vem du är och gå mot dina drömmar! Uppskattar dig malin, starkt av dig att berätta detta! Modigt.
Kärlek/Johanna
Postat av: Johanna
ja blir överlycklig över att du vågar berättar detta*
Postat av: T
modigt! vet hur det är, har levt med personers ätstörningar och sett botten, men också att det kan bli bra! det ska man inte tvivla på. (och läs t.ex. "Ät allt! Hellre nästan rätt än exakt fel", ibland behöver man en liten påminnelse att man faktiskt gör rätt. det gör tillochmed jag, och jag har aldrig varit sjuk)
Trackback
