STYLE CRUSH

Såhär ligger det till: Jag kommer fortfarande ihåg den där dagen jag såg dig första gången. En vacker dag var det, en europakonferens och det var egentligen bara så att jag tittade upp och du bara stod där. Vacker som en dag. JL tröja hade du också, en grön sådan. Jag planerade alla mina gångavstånd och vägar för att vi skulle kunna mötas väsentligt många ggr, så mycket blev det inte, men tillräckligt för att jag skulle falla. Pladask sa det. Nu såhär ca 4 år senare sitter jag här och har fortfarande ändå inte tappat mina känslor, helt.

När då det var dags för det sista mötet den där veckan var jag väldigt ledsen. Jag skulle aldrig mer få se dig. Aldrig någonsin. Jag visste ingenting om dig, hade aldrig sett dig förut och skulle jag någonsin kunna få se dig igen? Jag såg dig. Du kom in till mötet, med din mor, ni satte er på läktaren bredvid mig, eller ja, längre bort. Våra blickar möttes, jag kommer ihåg det som om det vore igår. Vi mötte blickarna väldigt mycket, vare sig jag satt uppe eller nere. Så mysigt. Jag kunde inte slita blicken ifrån dig. Jag var kär. Det var kärlek vid första ögonkastet.

Sedan var det över. Du var bara borta. Jag åkte hem och det var som vanligt... till dess att jag la till dig på msn (haha, ja det var tider det, nu fungerar inte ens mitt msn längre.. jaja).. Vi pratade väldigt väldigt mycket. Dag ut och dag in. Jag var så lycklig var dag.. men ju längre tiden gick var det inte lika intressant längre, tydligen. Det var som om det bara dog ut, som om det aldrig fanns.. rann ut i sanden. DÅ dök en annan man upp i bilden och jag och du var som bortblåst.

Till dess att jag träffade dig igen. Jag vågar inte skriva det här om någon läser men jag vet precis vad jag kände, tyckte, tänkte, FAST jag var tillsammans med en annan.. Detta varade inte länge för att jag visste att det var så fel, så fel. Vi träffades mer och mer under åren, då och då, och på något sätt har jag alltid fallit tillbaka till dig. Alltid. Det har liksom vart en speciell relation. En sagolik sådan. En mysig på ett sätt.

Nu, idag, är det svårare. Det beror nog på mig om jag ska vara ärlig. Och jag vet precis varför också. Jag vet. Men jag kan bara säga såhär.. Jag vet att ungefär Alla tycker att vi är som gjorda för varandra.. och jag vet också att det faktiskt skulle fungera om vi försökte. Jag vet även att eftersom vi känner varandra utan och innan redan blir det aldrig jobbigt och det tar ingen tid att lära känna varandra.. Jag vet också att vi alltid har roligt när vi umgås.. och jag vet också att nu, när vi bor så nära är det lättare för mig att känna saker som jag egentligen borde känt förut men då var nackdelen att vi bodde så långt från varandra, och ja.. en annan nackdel var att du valde en annan.. Så länge. Och förresten, när det hände, gav jag bara upp allting, jag gav upp tron om att det en dag skulle vara du och jag och även allt annat. För att jag ville att du helt enkelt skulle vara den lyckligaste i världen.. Jag hade också en annan och en dag fick jag ett mess där det stod att jag skulle flytta ner och det var över. Vid det tillfället blev jag ingenting annat än (håll i hatten och jag ber om förlåtelse för det nu) glad.

Jag kan bara säga såhär.. idag har vi en väldigt speciell relation och du vet, lika mycket som jag gör det, att jag alltid fallit tillbaka till dig. Till din närhet. Du vet också lika mycket som jag gör det, och alla andra, att det faktiskt skulle fungera mellan oss två. Jag vet även att om jag skulle bli din, skulle jag älska dig över allting annat för tro det eller ej, någonting måste det ha vart som gjort att jag tyckt om dig i fyra år.. snart längre.

NU kommer vi då till sanningen... det gäller att tänka realistiskt. Det där var allt som jag var glad över.. som jag tänker tillbaka på.. Som jag älskat.. Men jag orkar helt enkelt inte.. Jag orkar inte bli ledsen IGEN. Det pallar jag inte.. Och det är därför som jag, Malin, har stängt dörrar som annars kanske kunnat stått öppna för ännu mer, för att inte bli ledsen igen som sagt. Så många tårar, besvikelser och ledsamheter att det gör ont. Jag har älskat dig, hatat dig, kastat grejer i väggar för dig, sprungit för dig, tänkt på dig, saknat dig, önskat vara din.. etc. Men alltid, har det helt enkelt bara gjort Ont. Det har vart en börda. Det har gjort ont. Jag är rädd att det ska hända igen.. Därför är jag som jag är. Jag bortser från allt och på så vis kanske jag helt enkelt går miste om mannen jag egentligen skulle ha älskat mest?

Såhär ligger det alltså till. Men jag måste ändå säga att om du någon gång känner att det ska bli vi, tveka inte. Försök öppna upp de stängda dörrarna, överraska mig såsom du gjorde när jag för första gången i mitt liv såg dig och låt mig bevisa och kämpa för att det ska vara vi två. Jag vet att det går, med Gud i bagaget går allt. Och jag vet också att jag aldrig skulle göra någonting för att förstöra mellan dig och mig. Du har alltid varit min topp på berget. Högst upp.. dit jag aldrig nått. En vacker dag kanske det smäller till och händer, eller kanske det inte gör det.