STYLE CRUSH

Dagen har bara runnit iväg och jag har haft det hur bra som helst. Jobbet var roligt och idag var jag taggad. Låg först, innan jobbet, ute i solen och läste en bok.. sedan cyklade jag ner till stan för lunch med en kvinna (som jag berättar mer om senare.. ett litet litet jobb på g på sidan av maybee ;P) och efter det H&M. Min favorit. Nu på kvällen åkte jag direkt till möte och vet ni vad. Jag bara kände att jag behövde verkligen förbön för allt så jag gick fram, berättade varför och i stort sett sa jag bara:
"Hej, jag vill ha tillbaka min glädje, jag vill skratta på riktigt igen, jag vill vara som förut, hon som alltid skrattade. Ta mig tillbaka tack" Och hon frågade varför det blivit såhär men det ville jag inte gå in på. Nu efteråt känner jag mig otroligt mycket gladare. På RIKTIGT faktiskt, jag hoppas det i alla fall. Sakta men säkert börjar man gå mot ljusare tider igen. Jag hoppas på det.

MEN, nu ska jag vara ärlig. Jag HATAR att jag inte får ha det så roligt som jag hade för ungefär två veckor sedan och jag HATAR verkligen att jag inte får någon chans och jag gillar inte heller (hata är ett för starkt ord) att jag aldrig får se honom...

Och hörrni, jag föll inte för hans underbara doft (jag skulle kunna döda för att få vakna upp till den varje morgon) eller hans ljuva skratt (som är det vackraste en människa någonsin kan ha) eller hans givmildhet/ödmjukhet (som man bara älskar mest) eller hans underbara hår (som man bara vill slita i av kärlek) eller hans fantastiska kropp (okej tjejer här snackar vi b e a u t i f u l på hög nivå! David och alla andra kan slänga sig i väggen, ja till och med Matthew) eller hans underbara.. underbara... () utan det jag föll eller har fallit för är helt enkelt ALLT detta och lite till. Det är DÄRFÖR det gör det så jobbigt. Men här står jag nu, på egna ben, ser världen framför mig...

.. och bara blundar för att minnas.

Det är på natten jag blir sentimental. Förlåt, men jag kan bara inte hjälpa det! Nu vet ni, och jag med! Svart på vitt.