STYLE CRUSH

Jag har alltid tyckt att pappas kompisar är helt underbara (kan man säga kompisar? well, det heter ändå så). Det är alltid så roliga och jag skrattar JÄMT när dessa sitter och diskuterar, analyserar och kommenterar. Igår när jag skulle till gymmet var jag med om en liknande grej som jag själv tycker var fruktansvärt rolig.. Ni kanske inte gör det men jag gjorde det. Säga vad man vill men jag skriver om incidenten ändå.

Jag är ute och går genom parken och har två män framför mig. Haha, jag skrattar redan nu. Ni förstår, när jag går, går jag så snabbt att jag hinner oftast om alla människor jag har framför men denna gång valde jag att sakta ner farten och sedan hålla mig bakom, tätt intill..

Vi går och går och kommer till en plats där självaste gåbanan delar sig.. och den ene mannen fortsätter att gå och pratar om allt som hänt under dagen och liknande medan den andre.. bara liksom går mot det andra hållet och fortsätter sitt liv på den sidan.. undrande om den andre märker någonting. Haha, det var här jag började skratta till första gången.. Jag ser på den ene, han som pratade på, hur han liksom höjer upp sin blick och inte hittar den andre, sedan bara "Nämen, va? Vad gör du?" "HEJDÅ! vi ses imorgon då!?" säger den andre och viftar med handen. "vaa? Eller va?" (haha, här börjar min skrattattack) "Nä, jag bara skämtade.. haha, visst var det kul?" (här fortsätter min skrattattack).. "Mycket (en viss ironi i rösten!) "Ja, åter till.."

NU skrattade jag så högt (jag insåg inte själv att jag gjorde det och när det kommer till kritan liknar mitt skratt vid denna nivå.. janne långbens, det kanske inte är så sexigt direkt..) och jag var så nära dessa män att BÅDA vände sig om. Där stod jag, en vilt främmande kvinna i sunkiga träningskläder och skrattade till två män vars uniform var skräddat från topp till tå... "Eh, alltså (kom på något, snabbt snabbt...) haha, förlåt, men det var så roligt. Ni liknar min pappas kompisar.." Haha, ja, det finns bara en som säger något sådant till hejvilt främmande karlar och det är nog jag. Men de skrattade ännu mer.. och jag fortsatte skratta. De tog det som en komplimang.

Så där stod vi en måndagskväll under en massa träd och skrattade till vad som kunde vart min pappas kompisar.

Jag borde börja skriva noveller känner jag. HA.