STYLE CRUSH

(jag kände helt enkelt för att vara lite öppen, var så längesen jag skrev någonting riktigt personligt så.. här kommer en story...)

Säg mig det ni. Jag tror inte att det går, inte sådär på riktigt.. Det sägs ju till och med i "the notebook" - It's normal not to forget your first love... Ah visst.

För mig har det ändå gått riktigt bra.. tror jag? Okej, jag blev kär på riktigt när jag var 16 år. Stoppa tåget..(för det här har jag aldrig sagt till någon och nu säger jag det till alla er) han är orsaken till att jag hamnade i mitt anorexigrejs. Fy ah, jag vill inte ens tänka på det.. Tänk er, nästan 20kg mindre Malin, jag vandrade fram som en pinne.. Och var lika lång.. om man säger såhär, jag är glad att det är över... stopp igen HAN är orsaken till att det försvann också. Tack Gud på riktigt! Men egentligen, varför vill man plåga sig själv så mycket.? Jag menar, jag visste att jag hade det.. so what, jag brydde mig inte ett smack, det var ju roligt att gå ner i vikt.. Men när alla andra började säga till mig att äta äta äta och sluta upp med dumheterna kändes det ändå som om det inte fanns något val. Jag var tvungen att sluta. Ville jag överleva, var jag tvungen. Det sjuka är att jag åt verkligen ALLA mål under en dag, plus frukter som mellanmål, men jag åt mycket mindre.. tydligen har jag väldigt lätt att gå ner i vikt med tanke på att jag gjorde inte mer än så.. typ promenader ibland.. Men heey, det var ju askul att tappa naglarna så fort de blev två mm långa, eller att tappa håret när man borstade det, eller att det växte ÄNNU MER hår på mina armar med tanke på att jag alltid frös och det var kroppens sätt att säga ifrån, eller att tappa mensen i nästan ett år eller ja.. allt annat, tappa vänner, bara plugga på sitt rum.. you name it. När denna skit var slut, var jag lycklig. Men ni förstår, det var inte lätt alls.. inte det minsta.. och det är nu jag kommer tillbaka till min förste kärlek för han var verkligen toppen. Vi var inte tillsammans länge, det var jag som gjorde slut, det var då jag började äta mindre.. Jag ville inte göra slut, jag ville inte alls.. han var ju det vackraste jag visste och det är väl tydligen därför som jag inte kunde komma över honom.. så gick dagarna o det blev en gymn. fest. När jag såg honom där efter några månader, har jag ALDRIG VART jag säger det igen LYCKLIGARE. Han bara höll om mig, länge länge länge.. Jaja, året därpå snackade vi i stort sett varje dag i skolan och det var från o till, jag ville, han ville, jag ville, han ville.. så höll det på.. Sedan bröt jag totalt och efter några månader blev jag tillsammans med en annan man, som var jordens bästa pojkvän.. Ni förstår inte hur underbar han var.. Den absolut bästa, verkligen den ultimata.. Men jag hatade verkligen när han sa "Malin, jag kommer aldrig att bli (namnet) för dig, men det jag begär är..." Åh.

Och sedan kom studenten, stunden när alla splittras och går skilda vägar.. så även vi alla.. & efter ett tag händer det bara. Jag googlade honom någon dag för några månader sedan och fick då reda på att han flyttat. Jahaja.. det var ju roligt tänkte jag då.... Till Uppsala. Oh my god - blev reaktionen.. sist men inte minst.. jag såg honom. Livslevande, med sambon och allt.. och vet ni vad det bästa var? Han såg så lycklig ut.. Som om allt här i världen var underbart och att hon bidragit med det.. och vet ni vad det värsta var? Att hon ser precis ut som mig.. blond och allt. Well. Thats my story. The end!