STYLE CRUSH

När jag bodde hemma hos min underbara familj var det bönesamlingar (hemma hos oss!) någon gång var, låt oss säga, sjätte vecka? Jag tyckte inte alls det var såå vidare speciellt roligt, jag menar v-rummet var överfullt av människor som satt och liksom.. tog plats.. där jag ville se TV! Det fanns faktiskt en hel drös massa bra program på de där torsdagskvällarna... Istället fick jag lägga mig i mina föräldrars sovrum och titta på en skärm vars size kan liknas med ett äpple. Men jag överlevde och var lika glad för det.

NU är jag tacksam. Trots att jag låg där inne i min ensamhet och tittade på den ena såpan efter den andra lyckades jag snappa upp en hel del min far sa. Jag har alltid beundrat hans vishet och förstånd MEN man blir faktiskt såå stolt när ens pappa bara sitter där och babblar - så rättfärdiga och underbara saker. Att de sedan levde om högre än volym 15 är en annan femma.

Det jag vill komma fram till är att jag imorgon kommer sitta i samma sits. Cellgruppen är hemma hos mig OCH det är faktiskt JAG som ska få leda den - lite sådär halvdant. Jag har aldrig gjort det i hela mitt liv. Okej att jag läst en hel del i kyrkan och sådant MEN inte sådär liksom, självmant. Nu gäller det för Gud att tala till mig och visa mig VAD jag ska läsa och HUR jag ska lägga fram det.

Det är trots allt guds ord som är sanning.