STYLE CRUSH

DET VAR EN HELT vanlig vardag. Jag tog bussen hem till dig. Snön föll på ett vårdslöst sätt och stormen tog alla fordons och människors balans. Jag var nykär och det pirrade i hela min kropp bara av att höra ditt namn. Ditt vackra namn. När jag klev av bussen stod du där med din bil och väntade. Avståndet mellan buss och ert hus var ungefär 50m men du tyckte att jag skulle slippa gå i den värsta. stormen. någonsin. (eller var det bara så att du älskade att köra bil?) Jag tog av mig mina skor och tillsammans gjorde vi ordning en massa gott för att fika, sedan åt vi som vanligt i tv-rummet och surrade som aldrig förr. Efter någon halvtimme klev jag upp för att gå in i ditt rum och det var då jag såg det. Ljusen. Den största rosen jag sett. Nystädat. Doften. Och hans leende. Jag log. Det var ju nästan för bra för att vara sant. Jag gick runt för att hitta något fel. Ingenting var fel. Allt var helt enkelt.. perfekt. Jag anade ingenting, inte alls vad som komma skall utan satte mig ner på hans säng och försökte hämta andan. Vi började spela kort och skratta, för det gjorde vi alltid. Skrattade. Efter några omgångar av spel möttes vår blick och han sa.. "Malin.. jag.. ä..hrm, tycker verkligen om dig.. jag gör verkligen det.!" "Åh, jag tycker verkligen verkligen om dig också!" sa jag tillbaka.. men kände att det var någonting mer i luften.. det var liksom en känsla av någonting.. nytt.. och sedan fortsatte vi spela. Detta upprepade sig två gånger till och jag ville bara trycka ur honom det, det jag hoppades på att han skulle säga. Men han sa det aldrig. Jag sa det inte heller. Sedan la jag mig ner för att sova, la mig mot den vänstra delen av sängen och han satte igång tv:n, (såsom han alltid gjorde från dosan i den högra handen efter att ha rättat till sina kuddar). Jag somnade lite löst.. ni vet sådär lagomt halvvaken men ändå sovandes och kände då hans viskningar i mitt öra: "Jag älskar dig.." Här stelnade jag till. Var det en dröm, var det en verklighet? Vad hände egentligen för bara några sekunder sedan!? Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Skulle jag svara nu? Skulle jag vända mig om.. skulle jag bara inte.. bry mig? Jag valde det sistnämnda i några minuter och sedan.. låtsades jag vakna.. vända mig om mot honom och dra iväg ett leende. Då sa han det bara. Återigen. De tre magiska orden. "Jag älskar dig (Malin!)" Jag log, jag skrattade, jag var så lättad. Han älskade mig. Och jag? Jag älskade ju honom också! "JAG ÄLSKAR JU DIG OCKSÅ!". Än idag vet han ingenting om att jag hörde honom viska de där orden, långt innan jag sa mina.. Det var den första gången vi sa att vi älskade varandra.. och sedan sa vi det minst tio gånger/dag. Man kan aldrig säga det en gång för mycket! Jag har sagt jag älskar dig till en man i mitt liv. Och det var du. Du tog mig med storm. Och du var min.