HELT PLÖTSLIGT VAKNADE JAG UPP av ett krassligt "GODMORGON ÄLSKLING!", ett vackert leende OCH en stor bricka med två skålar yoghurt och 5 mackor. Jag tittade på klockan - 05.46 - och var helt inställd på att jag drömde. Men så var inte fallet. Det var verklighet. Jag kastade mig om hans hals, pussade honom godmorgon och högg in i maten (hallå? det är ju mallan som talar). Jag visste att han hade en tidig körskolelektion så därför var han och jag uppe i tid. Såklart var det inte bara frukosten som gjorde mig knäsvag utan även det faktum att han själv, utan min assistans, hade köpt nytt porslin, bricka.. allt med en massa hjärtan. Allt för att göra mig glad. Och det var jag. Glad som en solstråle (förutom de dagar jag klagade på dina 2948 strumpor på golvet..). Han lämnade mig tidigt och jag fortsatte sova lite till för att sedan ta mig till skolan. Väl där visste jag inte alls vad som väntade utan var helt inne i min kära geografilektion (jag ÄLSKAR geografi och kan sitta och studera kartor i timmar..) och mitt skrivande i anteckningshäftet. Så kommer han in i klassrummet med ett leende på läpparna. Jag tänkte såklart att det bara var för att det var självaste 14 februari men det syntes på honom.. att det var någonting litet extra. Han satte sig ner och tog min hand.. och låtsades som ingenting. Lektionen gick vidare och efter ett tag tog han papper och penna och började skriva.. "Gumman... !" Jag tittade på honom och nickade till.. Han fortsatte "Vi tar bilen till Umeå idag!".. JAG SKREK RAKT UT.. "VAAAA?!" Så var det med det. Han, den lille skurken, hade inte sagt ett endaste litet ord om att han hade haft uppkörning och jag hade inte ens anat det MEN han visste hur mycket jag bara ville åka iväg och shoppa så jag blev helt överlycklig. Vi åkte direkt efter lektionens slut, tog hans pappas bil och hade världens mest fantastiska shoppingtur i staden Umeå OCH så självklart ett besök på restaurang.
Dagen var INTE slut där utan jag ringde hem till mig och berättade allting så mamma hade genast ställt sig och bakat tårtor. På hemvägen svängde vi förbi och fikade med familjen.. och sedan hade jag själv en överraskning också. Det var det vi gjorde då och då. Överraskningar. Så himla värt det. En alla hjärtans dag att komma ihåg.
ps. Allting jag skriver är såklart sant och från mitt eget hjärta. Att det är sant behöver inte betyda allt jag känner förtillfället utan allt jag kände i dåtid - bara så det inte blir några missuppfattningar. Jag uppskattar verkligen det ni skriver om mina kära berättelser! SKARPT!
