Jag klev av tåget i hopp om att få tag i en taxi för att därefter ta mig till grand hotell. Plötsligt, all of a sudden, mitt i mängden sjutusenfemtiotvå människor möter jag en mans blick. En blick som totalt fastnade i hans ögon - och hans i mina. När vi precis passerat varandra insåg jag vem det där egentligen var. Hallå? Det kunde väl inte varit? Eller var det? I samma sekund som jag vände mig om för att ta reda på om det jag trodde var sant, vänder han sig om och vi mötte blickarna igen - samtidigt som han börjar att gå - rakt mot hela flocken människor (jag kallar det hyenorna från lejonkungen! haha! ni som aldrig varit på centralstationen i stockholm vet inte vad som egentligen kan vänta er) och med blicken fäst - på mig. Jag vände mig om och kände en viss nervositet i min kropp. Vart skulle jag ta vägen? Jag började febrilt söka efter något spår av hål i marken som kunde ta mig till en annan värld då han bara stod mitt framför mig och det enda jag kunde säga var.
- "Hej. Malin!" så sträckte jag fram handen (hallå, det var väl ändå snyggt räddat i en sådan situation?)
- "Hej (hans namn!) och tog emot min hand.
- Jag vet, sa jag, utan att tänka mig för..
så satte konversationen igång - dock blev det bara en kort sådan för han var tvungen att springa på tåget MEN la till
- "Jag går inte utan ditt nummer!"
Ha, jag? Mitt nummer? Hjälp! Lilla Malin med det blöta håret (snöstorm).. hur kunde jag?
- "Jag hör av mig! sedan log han till..
Jag, med mitt leende på läpparna, tänkte bara "yeah right" och sprang iväg mot taxin. Väl i bilen får jag ett SMS och skrattade så jag vek mig. Chauffören frågade undrande vad som egentligen hade hänt och jag var tvungen att läsa upp det för honom också.
Och mannen jag mötte? JO. Ni förstår.. det var ingen mindre än HANNES. Ha! Och jag är väl inte den ende människan på jorden som tycker att han är ruskigt snygg? Och med hjärtat och allt?
