STYLE CRUSH

När jag tittade ut mot den mörka himmelen, och såg dess lysande stjärnor glittra, insåg jag att om bara några timmar skulle allting bara återgå till det normala. Vardagen skulle komma. Den där vardagen som fylls av härligt jobbande, mycket träning och en hel del shopping, såklart även fokus på bloggen. Jag stod i min ensamhet och tänkte, tänkte på de senaste dagarna, det jag precis varit med om, vilken glädje jag utsatts för, vilka känslor som spirat och... på vad som komma skall. Jag vågade inte blunda. Då skulle du vara borta. Ett ögonblick - sedan bara borta. Jag spärrade mina ögon (läs. som mr bean) bara för att andas in exakt samma luft som du gjorde. Jag tittade bort mot horisonten, och sedan kände jag det, armarna runt min midja, pussen bakom örat och de viskande orden. Jag var hemma. Hemma med dig.

Jag skulle jämföra mitt ansikte som om det vore doppat i en hink fylld av vatten. Dagboken, Dear John och så The last song, ni förstår genren va? Fantastiskt vacker. Fantastiskt... men jag klarar helt enkelt bara inte av sådana här filmer... längre. Ni är några som frågat vad jag önskar mig mest av allt i hela världen och jag brukar ofta säga, egentligen bara för att dra en vit lögn, att det är något materiellt ting. Det var en ren lögn. Jag vill vara nitton år igen. 19.

GRATTIS GRATTIS GRATTIS VÄRLDENS BÄSTA MAMMA. Idag fyller min kära mor - 44 år. FYRTIOFYRA år. Jag kommer fortfarande ihåg när hon blev 30. Haha, vad tiden går! Men skönheten håller i sig, inte sant? :) Min mor är inte bara min mamma och speglar en roll utan hon är även min allra bästa vän. Hon är den jag alltid ringer när jag är överlycklig eller fruktansvärt ledsen. Hon är med i allt! GRATTIS MAMMA! Hoppas paketen hinner landa idag :)

Under fredagskvällen åt vi mycket söta saker hemma hos mig, så mycket roligare än att bara äta TRÅKIGA, färglösa och äckliga ting. Jag lovar. Härliga människor! Jag gillar er alla - mycket. Tusen tack för att ni finns!

Världens bästa kväll med Sofia CHECK

Jag kommer fortfarande ihåg hur varm asfalten var mot mina fötter, hur den hettade mot mina tår. Jag ville bara därifrån, bara försvinna, jag önskade att jag kunde spola tillbaka tiden - bara några dagar. Jag kommer ihåg hur jag retade mig på att jag inte gjort som jag skulle, att jag lät mig själv bara skena iväg bortom allt. Jag satte mig ner mot trottoarkanten och grät. Klockan var mitt på dagen, solen stod högt och värmde min kropp. Mina fötter låg fortfarande på backen, bara sådär med ena foten över den andra. Jag kommer ihåg. Jag kommer ihåg hur mina ögon tårades av förtvivlan, inte på andra, utan på mig själv. Jag tittade mig omkring i hopp över att finna det jag sökte men blev missnöjd. Jag visste att allt var över. Vetskapen gjorde mig ännu mer ledsen och mina tårar övergick till skrik. Jag kommer ihåg. Jag kommer ihåg att jag var tvungen att ta mig tillbaka men var inte alls sugen. Jag reste mig upp, återigen tittade jag mig omkring. Ingenting. Inte ens ett litet tecken. Jag började gå, jag visste inte vart jag skulle ta vägen, men mina fötter gick, så även jag. Jag stannade för att titta på bilder, fotografier som speglade platsen. Jag grät. Mina steg tog mig tillbaka. Jag andades tungt och torkade bort alla tårar. Jag drog på mig masken över ansiktet och kom fram. Jag såg det. Jag såg det jag aldrig trodde jag någonsin skulle få se igen. Rakt framför mig. Mina läppar drogs upp, jag behövde ingen mask. Jag log, skrattade, jag var till och med tvungen att sätta mig ner för att inte svimma. Lättnaden över att få se det, bara en gång till, fick mig att bli helt förtrollat överlycklig. Jag hämtade andan.. jag föll.

Vaknade strax innan nio av att min kära familj ringer och sjunger en lång sång, vackert. Det var ju inte direkt den där kärleken i rösten när mor säger "väckte vi dig?" "Jaaaaa!" "Så bra, det var meningen! hihi". Tack för den! Men hallå, JAG FYLLER ÅR IDAG. Jag är verkligen 22 år, gammal som gatan, MEN min spegelbild har ännu inte fått rynkor. Tack snälla!

Åh, det var så härligt igår när alla var här och vi åt och skrattade massor. Jag körde på rosa tema, är vi förvånade? Gissa vem som var glad? haha.

BILDBEVIS. Jag skrev tidigare om att jag hittade en fin ros utanför min dörr denna morgon OCH såhär fin är den faktiskt, inte faktiskt, den är helt fantastiskt. Det värsta är att jag alltid smälter för sådana här saker. Åh. Men jag antar att jag bara är mänsklig, kom igen, det skulle väl ni också göra? Ens absoluta favorit till blomma som finns bara utanför dörren?

WORD. Jag har troligtvis gått igenom halva min dator efter en passande bild såhär mitt i natten MEN ej funnit någon. Istället får ni texten ovan (som jag hittade i någons blogg?). Den passar. Den passar perfekt!

Har ni någonsin varit med om hur allt bara rullat på i jämn takt, dagarna går förbi och man hinner knappt med.. sedan bara en dag, förändras allting? Man är åter tillbaka på ruta ett, inte bara i tankar och förnuft, utan i känslor som helt enkelt aldrig ger sig av. Egentligen tycker jag att det borde finnas någon knapp som bara raderar minnen och nollställer totalt - men i verkliga livet ser det inte ut som sådant. Tvärtom. I verkliga livet kan allt reflektera till hur du själv bemöter tankarna, hur du själv upplever sådant som varit och hur du själv vill kunna kämpa för att gå vidare. Kämpa är ett ord vars innebörd sammanfattar exakt mina tankar. Jag kämpar och kämpar.. och kämpar. Jag vet att det kommer gå, det kommer lyfta upp mig, men ni förstår - när jag precis kommit upp och blivit glad och känner andningen - då möts jag av det värsta. Och faller. Pladask. Det finns bara en. Det finns bara du. Och jag hatar det.

"och en för mamma, och en för pappa, och en för lillevickevire.."

"Men hallå, det där var ju en baggis.."

Jag vet inte hur många ggr jag upprepade "gry forsell måste vara sveriges vackraste kvinna" under denna kväll

Jag vet fortfarande inte om jag gillar Toves klädval

JOHANNA! Jag saknar dig. Jag saknar dig så obeskrivligt mycket. Att skratta med dig, att busa med dig, att finnas för dig, det är verkligen en längtan från mig. Åh, kom hem så vi kan leka!

Jag har fortfarande inte vant mig vid att min kusin faktiskt är... blond. I mina ögon kommer hon vara brunett så länge det bara går (eller förresten, det tar jag tillbaka! annars finns risken att jag kommer få äta upp det senare) Jag gillar kvinnan som BLOND! På tal om denna tjej hade vi en trevlig stund vid ån igår på em och nu ska jag möta upp henne för att sedan laga lite lunch. Mysigt.

Naaaw, tänk att man får umgås med så fagra kvinnor, vilken lycka! Dessa bilder är från den sista kvällen (ber om ursäkt för bild nr 2 som är lite suddig) och jag saknar er alla!

Jag satt och tog kort på Vickan och hennes man när det plötsligt gick förbi en kvinna som frågade om hon fick ta ett kort på oss (har jag någonsin tackat nej till en bild?!) haha. Såklart. Sagt och gjort. Här är resultatet!

KUSINER. Den första kvällen satt vi förväntansfulla på det kommande mötet, på den kommande veckan. Det är galet hur snabbt tiden egentligen går. Imorgon är det fredag, vilket innebär EN dag till (jag jobbar söndag). Gemenskapen som framkommer under en sådan här tid är oslagbar. Bilderna ska läggas in på datorn, men jag hinner inte riktigt nu, så till dig cagge (ja, han skrek och bönade och bad om att få vara med på en bild.. när han föll ner på sina knän och pussade mina fötter gav jag med mig...) bilden KOMMER IN! ;)

Mitt i natten sitter jag nu här och skriver (och nej, jag är verkligen ingen nattuggla, tydligen inte heller en städerska, vad har hänt med min lägenhet? för lite tid hemma resulterar i ett jordbävningsuppdrag. hjälp!) glatt för fulla muggar. Efter det första mötet åt vi alla lunch på området.. Jag blev bjuden och ÄN EN GÅNG - TACK! Nu ikväll har vi minglat runt som aldrig förr. Tack snälla för idag!